Vem ska stötta folkbildningen?

När ledarsidor basunerar ut att stödet till den folkbildningsverksamhet studieförbunden bedriver bör skrotas och värdet av det vi gör jämförs med hur många sjuksköterskor man kan få för pengarna är det lätt att förtvivla. För vem höjer rösten för att studieförbunden behövs annat än vi som verkar inom den?

Är det bara vi som ser att folkbildningen är ”ett kitt som håller samman, stärker och utvecklar det svenska samhället och demokratin”? Hur kan man bortse från att nära en miljon människor varje år deltar i studieförbundens studiecirklar och att kulturprogrammen samlar nära 20 miljoner deltagare? 

Det finns anledning att känna oro över att den del av det svenska civilsamhället som studieförbunden utgör, successivt förlorar anhängare. Vi ser att statens bidrag urholkas, och att de bidrag vi får i allt högre utsträckning villkoras. Efter valet 2018 sänkte många kommuner och några regioner bidraget till studieförbunden. Idag har vi 22 kommuner i Sverige som inte lämnar något bidrag alls.  

Samtidigt larmas det om att klyftorna växer, att demokratin är hotad och att tilliten minskar. Precis det som studieförbunden i undersökning efter undersökning visat sig vara bra på att arbeta mot. Människor behöver engagera sig i ett livslångt lärande, nysvenskar måste ges förutsättningar att lära sig språket och komma in i samhället. Precis detta och så mycket mer erbjuder folkbildningen. Vi gör med andra ord nytta, vilket inte minst forskningsrapporten Cirkeldeltagares vägar till arbetsmarknaden, från Handelshögskolan i Jönköping visar: cirkeldeltagande ökar möjligheten att gå från arbetslöshet till sysselsättning och en positiv inkomstutveckling för vissa grupper. Ett annat exempel är studieförbundens verksamhet Svenska från dag 1 som gör att asylsökande får möta svenska språket direkt och därmed få en snabbare etablering i samhället.

Cirkeldeltagare känner sig, i klart högre grad än andra, mer delaktiga i samhället.

Men folkbildning är så mycket mer – den är viktig på ett djupare plan än det rent instrumentella. För den enskilda individen ger studieförbunden en möjlighet att – oavsett förkunskaper och betyg – få delta i verksamhet och utbildning som man själv har valt. Man får ingå i ett sammanhang, och ett lärande, där man växer och utvecklas. Folkbildningen motverkar ensamhet. Undersökningar visar att cirkeldeltagare träffar fler nya människor än andra, och dessutom diskuterar de i högre grad aktuella samhällsfrågor. Cirkeldeltagare känner sig, i klart högre grad än andra, mer delaktiga i samhället.  Och det allra viktigaste, det är att varje individ med dessa egenskaper i sin tur bidrar till ett bättre samhälle. Den kostnad det innebär för det offentliga bör inte betraktas som en utgift, utan som en investering som kan räknas hem. 

De bidrag vi får för att bedriva verksamhet är inte någon gigantisk utgiftspost i bidragsgivarnas budgetar men de gör att vi kan fortsätta ett viktigt arbete. Därför måste vi höja vår röst varje gång det kommunala och regionala stödet tas bort, eller det statliga kraftigt reduceras, som ett parti gjorde i sin skuggbudget. Om vi inte vi ges förutsättningar att verka fullt ut, överallt, riskeras något större än vår existens. Det behöver man inte vara folkbildare för att förstå.   

Det fristående studieförbundet

Folkuniversitetet är ett studieförbund som bedriver folkbildning och vuxenutbildning på ett 100-tal orter i Sverige. Vi uppbär statsbidrag för de delar av verksamheten som är folkbildningsarbete. Folkuniversitetet drivs i stiftelseform och utan vinstintresse. Folkuniversitetet är partipolitiskt obundet och fristående från religiösa och fackliga intressen.

Folkuniversitetet består av fem olika stiftelser med säte i Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Umeå. Därtill finns ett gemensamt förbundskansli. I våra styrelser sitter representanter från universiteten, studentkårerna och Folkuniversitetsföreningen.